2008-06-29

Klassamhället förkrymper människor

Synen på jämlikhet är ett av de viktigaste värden som skiljer vänster från höger. Om man i en opinionsundersökning frågar människor hur viktigt de tycker det är med jämlikhet finner vi ett starkare stöd för jämlikheten bland människor som har en vänsterideologi än bland människor som har en högerideologi. Någon motsvarande skillnad finner vi inte om vi t ex frågar hur viktigt det är med frihet – både vänstern och högern bekänner sig till frihetsvärdet.

Sverige är fortfarande ett klassamhälle, och klass spelar roll. I 2007 års SOM-undersökning som just publicerats i boken Skilda världar (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) uppger 45 procent bland högre tjänstemän att deras egen ekonomi förbättrats under det senaste året. Andelen arbetare som uppger att deras ekonomi förbättrats är endast 26 procent. Det är den största skillnaden i denna fråga sedan SOM började mäta 1986.

Klasskillnaderna tar sig också uttryck i förmåga att tro på sig själv och se sina egna möjligheter. I ett kapitel i boken visar Sören Holmberg att företagare och högre tjänstemän har bättre självförtroende än arbetare och jordbrukare. På frågan ”Allmänt sett, hur är ditt självförtroende” får svarspersonerna placera in sig själva på en elvagradig skala, där tio betyder mycket bra självförtroende och noll betyder mycket dåligt självförtroende. Av företagarna är det 39 procent som placerar in sig på något av de två högsta alternativen, medan motsvarande andel av arbetarna endast uppgår till 23 procent.

Klassamhället förkrymper människor. Därför vill vänstern avskaffa klassamhället och därför är det rätt att vara vänster.

2008-06-27

Bloggar, registrering och ansvarigt utgivarskap

Europaparlamentets kulturutskott har i ett s k initiativbetänkande föreslagit att alla bloggar bör registreras för att undvika att "felinformation" sprids på nätet. Förslaget är ytterligare ett exempel på den politiska elitens hisnande oförmåga att förstå den utveckling varur bloggosfären mynnar. Jag noterar att det denna gång är en socialdemokrat - Marianne Mikko - som varit drivande i frågan.

Om den svenska (s)-gruppen i Europaparlamentet har tillstymmelse till politisk fingertoppskänsla bör den nu gå ut och kraftfullt ta avstånd från förslaget. Mona Sahlin och Marita Ulvskog får också gärna haka på.

Man kan förstås fråga sig varför en blogg skall tillåtas vara anonym, när varje tryckt tidning måste ha en offentlig ansvarig utgivare. Varför bör rätten till genmäle inte gälla bloggar, när genmälesrätten gäller i de flesta av de av bloggosfären lätt nedlåtande kallade "gammelmedia". Och är det inte så att en ansvarig utgivare för varje blogg skulle minska den vulgaritet som gror i anonymitetens mylla?

Till dessa spännande frågor kommer jag inom kort att återkomma i ett mer genomarbetat inlägg.

2008-06-25

Hur ska det gå för kristdemokraterna?

Hur ska det gå för kristdemokraterna? Inför partiets riksting i Norrköping balanserar regeringens strykpojke på fyraprocentsspärren till riksdagen. Partiets profilfrågor från valrörelsen 2006 är antingen kastade i glömskans sjö (förslaget om sänkt bensinskatt) eller genomförda som halvmesyrer (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget) och därför inte längre användbara som valvinnarfrågor. Det stundande Europavalet riskerar att bli en katastrof för partiet.

Kristdemokraterna definieras ibland som den kristna högern i Sverige. Partiets företrädare uppskattar inte den beteckningen. De tycker att beteckningen orättvist associerar till den kristna högern i USA, och dess fundamentalistiska syn i samlevnadsfrågor, den israelisk-palestinska konflikten och stödet för USA:s militära interventioner på olika håll i världen.

Visst finns det mycket som skiljer de svenska kristdemokraterna från den kristna högern i USA. Men väljarstudier visar att en betydande del av partiets väljare placerar sig själv just till höger på vänster-högerskalan. Ur det perspektivet representerar kristdemokraterna den kristna högern i Sverige.

Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga som bidrar till att skilja ut partiet från sina regeringskamrater och samtidigt ger den kristna högern i Sverige ett mänskligt ansikte. Varför inte rikta in sig på en mer generös flykting- och biståndspolitik? I en tid när enprocentsmålet för svenskt bistånd urholkas och flyktingar skickas tillbaka till Irak och Afghanistan behövs alla goda viljor i dessa frågor. Eftersom folkpartiet avsvurit sig socialliberalismen så kunde kristdemokraterna eftersträva att fylla högerkantens humanistiska tomrum med en medkännade socialkonservatism.

Uppdaterat: I dag torsdag kommenterar jag kd:s riksting i pigga Brunchrapporten med Henrik Torehammar och Cissi Wallin i P 3.

2008-06-22

Kristdemokraterna, FRA-lagen och jakten på den röda frihetsvisionen

Kristdemokraterna är det enda parti i den borgerliga alliansregeringen där ingen enskild ledamot tvekade att rösta ja till införandet av FRA-lagen. Trots att kristdemokratiska ungdomsförbundet protesterade, så tycks stödet för FRA-lagen inom kristdemokraternas riksdagsgrupp ha varit totalt. Under rubriken Signalspaningslagen - förbättrad och antagen i riksdagen presenterar partiet på sin hemsida ett av de präktigaste och mest förnumstiga försvaren för lagen som jag sprungit på i debatten.

Jag vet inte riktigt varför stödet för lagen är så starkt just bland kristdemokraterna. I andra frågor som rör t ex samlevnad tvekar inte kristdemokrater att offentligt ta strid om partilinjen. I den kommande kraftmätningen inom regeringen om lagen om samkönade äktenskap lär vi få se en kristdemokratisk riksdagsgrupp där stickor och strån ryker. Men när det gäller FRA blandar kristdemokraterna ihop den världsliga makten med den andliga. Visserligen är människan skapad till Guds avbild, men det behöver inte tolkas som att staten skall se och höra allt.

Men förmodligen är den enkla förklaringen att kristdemokraternas riksdagsgrupp är underrepresenterad med avseende på personvalskampanjinriktade, IT-intresserade unga män (och kvinnor) med politiska agendor mer fristående från partipolitiken.

För mig som förespråkar en stark stat blir gränsdragningen för statsmakten av mycket stor betydelse. Övervakningen av det egna landets medborgare är en fråga där statsmakten - i såväl demokratier som diktaturer - historiskt tenderar att överskrida gällande regler och i namnet av nationens säkerhet missbruka de medel som funnits till hands.

Mona Sahlin har som bekant vid flera tillfällen efterlyst hjälp i arbetet med att utforma en röd frihetsvision för socialdemokratin. Ett tydligt vallöfte om att riva upp FRA-lagen vore ett lämpligt led i arbetet med att utveckla en sådan vision.

2008-06-18

Striden om FRA-lagen - tecken på att svensk politik har förändrats

Även om riksdagen i kväll röstar igenom FRA-lagen blir ärendet ett förödmjukande nederlag för den borgerliga alliansregeringen.

Nederlaget består för det första i att hanteringen av frågan visat på brister i regeringsduglighet. Det offentliga spektaklet med misslyckad inpiskning av enskilda ledamöter, följt av återremittering till utskottet för framhastade kosmetiska förändringar bidrar inte precis till att stärka allmänhetens förtroende för det politiska systemet i allmänhet eller för den borgerliga alliansregeringen i synnerhet.

Nederlaget består för det andra i att regeringen så uppenbart felbedömt den politiska sprängkraften och mobiliseringen kring frågan om FRA-lagen. Felbedömningen visar att partiledningarna inte är med sin tid, utan slentrianmässigt behandlat frågan som om det var vilken vanlig politisk sakfråga som helst.

På vad sätt är då striden om FRA-lagen uttryck för något nytt i svensk politik? Jo, den kommunikationsteknologiska revolutionen har skapat nya politiska skiljelinjer som inte på ett självklart sätt kan tolkas efter vänster-högerskalan. Fildelningsfrågan är kanske det mest tydliga exemplet. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar.

På samma sätt är det faktiskt med FRA-lagen. FRA surar, för de vill inte göra något annat än det som de alltid har gjort tidigare (d v s kontrollera radiotrafik över Sveriges gränser). Det FRA – och regeringen – inte begriper är att kommunikationsutvecklingen får till följd att om FRA fortsätter att göra på samma sätt som man alltid gjort tidigare så blir innebörden av det man gör i dag något helt annat. Tidigare var "radiotrafiken" av en sådan art att den i någon mening var legitim att avlyssna. I dag är “radiotrafiken” av ett helt annat slag (e-post, sms, mobiltelefoni etc) och avlyssningen får därför en helt annan betydelse.

De nya skiljelinjerna tillsammans med samhällets allt starkare individualisering innebär att banden mellan partierna och väljarna försvagas. Partierna tappar medlemmar, andelen partibytare ökar och allt fler väljare bestämmer sig allt senare i valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Eftersom partierna har en avgörande betydelse för att representera väljarna i vår representativa demokrati riskerar de försvagade banden mellan partier och väljare att urholka legitimiteten i vårt politiska system.

Partiernas kris förstärks av personvalen. Genom att låta "väljarna" genom kryssande avgöra vilka partirepresentanter som skall väljas till uppdrag avsäger sig partierna den makt som nomineringsprocessen innebär. Tidigare kunde man säga att en politiker i sina ställningstaganden måste balansera mellan partilojaliteten och samvetslojaliteten. För de inkryssade kandidaterna tillkommer en tredje lojalitet - väljarlojaliteten. Det vill säga lojalitet mot de väljargrupper som inte bara röstat på det parti kandidaten representerar utan också kryssat just denne.

Regeringens sätt att hantera FRA-frågan indikerar att den inte förstått någonting av denna process. (Jag är för all del inte övertygad om att socialdemokratin förstått det så mycket bättre...) Partipiskan kan nog fortfarande fungera när det gäller t ex klassiska vänster-högerfrågor, men inte i de nya frågor jag här nämnt och som ofta bärs av ledamöter med en egen plattform och med ett personligt mandat. Därutöver har regeringen grovt underskattat bloggosfärens betydelse som arena för politisk mobilisering i just denna typ av frågor.

Partierna måste hitta arbets- och organisationsformer för att åter stärka banden med väljarna. Annars eroderar legitimiteten i vår representativa demokrati.

Om dessa frågor skriver jag och Marie Demker i vår kommande bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, utk. augusti 2008). Titta gärna också in och läs hur Erlanderbrigaderna beskriver utvecklingen i termer av viral politics.

Vapenvila liten ljusglimt i Palestinafrågan

Överenskommelsen om vapenvila mellan Hamas och Israel utgör i tre avseenden en ljusglimt i Palestinafrågans annars så kompakta mörker.

För det första skapas nu förutsättningar för att minska den sociala nöden och det civila lidandet bland folket i Gaza. För det andra minskar spänningen och rädslan för raketbeskjutningar i israeliska Sderot med omgivningar. För det tredje - och politiskt mest relevant - kommer brytandet av isoleringen att underlätta försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah, och påskynda återupprättandet av det förenade palestinska ledarskap som är en nödvändig förutsättning för en framgångsrik fredsprocess mellan Israel och det palestinska folket.

Samtidigt är vapenvilan en politisk framgång för Hamas. Genom förhandlingarna om vapenvila har Hamas fått ett politiskt erkännande och isoleringen av organisationen ytterligare luckrats upp. Egypten talar med Hamas. Fatah talar med Hamas. Israel talar med Hamas. Finns det någon kvar där ute som fortfarande tycker det är en verklighetsnära idé att isolera bort Hamas?

Dialogen med Hamas är positiv. En fortsatt isolering hade sannolikt stärkt de fundamentalistiska och kompromissovilliga krafterna i Hamas, på pragmatikernas bekostnad.

Men låt oss inte vara alltför förhoppningsfulla. Knappast någon seriös bedömare tror på ett substantiellt genombrott i fredsförhandlingarna innan året slut. Det bästa vi kan hoppas på är någon form av gemensamt dokument, som snarare kommer att ligga till grund för fortsatta förhandlingar än utgöra en slutpunkt.

Isoleringen av Gaza måste brytas, inga nya bosättningar byggas och allt folkrättsstridigt våld upphöra. Upprätta en palestinsk samlingsregering med alla relevanta politiska krafter. Först då kan fredsprocessen ta fart på allvar.

Så visst är vapenvilan en ljusglimt. Men en liten sådan.

2008-06-17

FRA-frågan - hur tänker regeringen?

I skrivande stund är det fortfarande oklart om FRA-lagen kommer att gå igenom. Jag har tidigare gjort bedömningen att en majoritet i riksdagen kommer att rösta ja till förslaget. Jag brukar inte ändra mina tips, och jag väljer även här att hålla fast.

Men det finns också en möjlighet att regeringen försöker återta kontrollen över frågan genom att helt enkelt dra tillbaka förslaget och återremittera det till utskottet. Ett tillbakadragande skulle ta bort risken att åka på ett djupt förödmjukande nederlag i kammaren, och inte heller få regeringen att framstå som omänskliga inpiskare av fritänkande ledamöter i partifållan.

Men medaljen har förstås en baksida. Om regeringen drar tillbaka förslaget kommer den omedelbart att få konfronteras med tidigare uttalanden om att lagen är nödvändig för att trygga landets säkerhet. Är landets säkerhet inte viktig längre? Eller var det bara bluff att lagen var oundgänglig vär att värna den nationella säkerheten?

Det som förvånar mig mest är hur regeringen så grovt kunde underskatta frågans sprängkraft. Till det skall jag återkomma i ett annat sammanhang.

2008-06-16

Läs om fenomenet Karl Rove på Almedalsbloggen

I dag lanseras årets version av Almedalsbloggen, där jag ingår i redaktionen tillsammans med följande personer. Bloggen är riktigt snygg, om man gillar rosa. Jag gillar rosa.

Den intresserade kan där nu läsa en krönika från min penna om den amerikanske Sverige-aktuelle valstrategen Karl Rove (även kallad "Bush hjärna") och bl a få reda på varför jag liknar honom vid en Ebbe Carlsson i långbyxor.

2008-06-15

FRA-lagen som samvets- och lojalitetsfråga

På onsdag 18 juni röstar riksdagen om den s k FRA-lagen, vilken ger Försvarets Radioanstalt (FRA) i uppdrag att avlyssna all kabelburen kommunikation som passerar Sveriges gränser. Det innebär att FRA utan domstolsbeslut kan ta del av all e-post, sms och telefoni som passerar Sveriges gränser.

Själv är jag klar i min uppfattning och den är att lagen bör stoppas. Såväl rättssäkerheten (de demokratiska kontrollmekanismerna över FRA är alldeles för svaga) som den personliga integriteteten (det är väl i princip bara brevpost som FRA inte skall kontrollera) urholkas på ett sätt som inte på något sätt är rimligt i förhållande till de säkerhetsvinster som eventuellt skulle göras.

Enskilda riksdagsledamöter från de borgerliga partierna utsätts nu för en stark press att bryta partilinjen och rösta efter sitt samvete. Fredrik Federleys (c) offentliga och publicitetssökande pajaserier - där han koketterar med att han skrivit ett anförande med två alternativa slut, beroende på var han landar i frågan - kan vi lämna därhän. Men för andra enskilda riksdagsledamöter är det uppenbart är där finns en uppriktig tvekan och osäkerhet om vad som är "rätt" att göra i denna fråga. Som ledamot är du vald att representera inte bara väljarna, utan också ditt parti och du kan därför inte avvika från partilinjen hur som helst. Saken bli än mer komplicerad av den uppmärksamhet och prestige som vuxit fram i frågan inför omröstningen.

Folkpartisten Ture Königson avgjorde 1959 frågan om införandet av allmän tilläggspension (ATP) genom att mot partilinjen lägga ned sin röst i den avgörande voteringen i riksdagen. Jag skulle bli uppriktigt (och positivt) förvånad om FRA-lagen stoppas genom att fyra borgerliga riksdagsledamöter på onsdag följer Königsons exempel och röstar efter sitt samvete.

I avvägningen mellan partilojalitet och samvete synliggörs hur viktig frågan är för de enskilda riksdagsledamöterna. Är frågan tillräckligt viktig kommer de att följa sitt samvete och rösta nej. Min bedömning i dag är att frågan inte är tillräckligt viktigt för de tvekande ledmöterna.

För den borgerliga alliansregeringen slutar omröstningen i vilket fall med ett bakslag. Om lagen stoppas blir det ett politiskt nederlag för Fredrik Reinfeldt. Om lagen röstas igenom uppfattas regeringen som maktfullkomlig, som piskar igenom ett lagförslag genom att tvinga enskilda ledamöter att rösta mot sitt samvete.

Låt oss hoppas att socialdemokratin kommer att värna den personliga integriteten lika starkt i en eventuell regeringställning som man nu gjort i opposition.

Uppdatering: Jag tror i dag måndag fortfarande att lagförslaget kommet att gå igenom, och jag kommenterar FRA-lagen i P4 Extra samt i Aftonbladet här och här.

2008-06-13

Norden splittrar den borgerliga alliansregeringen

I dag publicerades Försvarsberedningens betänkande Försvar i användning. Där framfördes flera konkreta förslag att stärka det nordiska militära samarbetet. Beredningen skriver att ett fördjupat nordiskt miltärt samarbete leder till stärkta möjligheter att aktivt värna gemensamma intressen och bidra till säkerhet och stabilitet globalt, i Europa, i vårt närområde och på vårt eget territorium. Nyligen har också Björn von Sydow och Sten Tolgfors i uppmärksammade artiklar sjungit det nordiska militära samarbetets lov.

I Försvarsberedningen råder stor enighet mellan samtliga politiska partier om värdet av att satsa vidare på ett nordiskt militärt samarbete. Med det finns ett undantag. Folkpartiets ledamot i beredningen Allan Widman reserverar sig och tar i uppseendeväckande starka ordalag avstånd från planerna på ett fördjupat nordiskt samarbete i försvarspolitiken. Widman skriver: Tron på att ett nordiskt samarbete kan utgöra ett sjävständigt, säkerhetspolitiskt alternativ saknar förankring i verkligheten.

Varför tar folkpartiet och Widman till dessa brösttoner och det ovanliga steget att splittra inte bara den försvarspolitiska enigheten över partigränserna utan även inom den egna regeringen? Jo, inte oväntat är det Nato-fixeringen som spökar. Nato-vännerna i folkpartiet är oroliga att ett utökat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete kommer att ske till priset av ett svenskt Nato-medlemskap. Widman skriver: I avsaknad av en tydlig svensk vilja att ansluta till försvarsalliansen Nato blir ett nordiskt samarbete utan verkligt djup och förtroende.

Regeringen får se upp. För några dagar sedan såg vi oenighet mellan Andreas Carlgren (c) och statsminister Reinfeldt om den svenska järnvägens framtid. I dag ser vi oväntad splittring och oenighet om svensk försvarspolitik. I nästa vecka ser vi oenighet och interna strider om FRA:s utökade signalspaning och övervakningen av svenska medborgare (som jag för övrigt kommenterar i Dagens Nyheter). Bakom hörnet väntar en utlovad proposition om samkönade äktenskap, vad nu kristdemokraterna kommer att tycka om det...

Visst har den borgerliga alliansregeringen hittills varit duktig på att hålla ihop. Men med drygt 15 procentenheters underläge i opinionen är det inte osannolikt att åtminstone några av de revor i fasaden vi nu iakttar kommer att utvecklas till substantiella sprickor. Håller regeringen verkligen mandatperioden ut?

2008-06-10

Jan Björklunds nostalgiska dröm om disciplinsamhället

Den borgerliga alliansregeringen har beslutat att införa skriftliga betygsliknande omdömen för alla elever från sju års ålder i grundskolan. Beslutet fattas trots att pedagogisk forskning, såvitt jag förstår, entydigt visar att betyg har negativ eller ingen inverkan alls på lärande och kunskapsutveckling. Men varför skulle en skolminister låta kunskap ligga till grund för politiken.

I Studio Ett i dag tisdag redovisar forskaren i pedagogik Christian Lundahl att de enda tillfällen när skriftliga omdömen har en positiv effekt på lärande och kunskapsutveckling är när omdömena avser hur eleven skall kunna lära sig mera och förkovras. Omdömena skall enligt Lundahl vara framtidsinriktade. Betyg är ju i stället dåtidsinriktade, eftersom de utgör ett omdöme på en redan utförd prestation.

Är det så att Jan Björklund och den borgerliga alliansregeringen är i otakt med tiden? Den franske filosofen Michel Foucault beskrev den tidigare kapitalismen som ett disciplinsamhälle, vars institutioner (skolan, fabriken, kasernen, fängelset) kännetecknades av disciplin och lydnad. I skolan når disciplineringen sin fulländning då eleverna tar sin examen. Varje elev blir då ett objekt som granskas, värderas och betygssätts.

Men Foucaults kollega Gilles Deleuze menade att disciplinsamhällets institutioner genomgått en kris och omstrukturerats - det gamla disciplinsamhället har ersatts av ett kontrollsamhälle. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen och den nya tidens ekonomi kräver nya härskartekniker och nya former för maktutövning. Fängelsestraffet ersätts med elektroniska fotbojor. Fabrikerna ersätts av företaget, som inte bara är en arbetsplats utan också en del av en bestämd kultur och anda. I skolan har examen ersatts av permanent utbildning och kompetensutveckling- vi blir aldrig färdiga.

Disciplinsamhället är möjligen något som Jan Björklund nostalgiskt kan drömma sig tillbaka till - men det utgör inte längre någon seriös grund för en framgångsrik praktisk politik. Kanske är det så att den borgerliga alliansregeringen inte är i takt med tiden. I så fall blir deras innehav av regeringsmakten inte långvarigt.

(Resonemangen i denna bloggpost om Michel Foucalut och Gilles Deleuze bygger på Klas Gustavssons utmärkta, introducerande bok Socialismens liv efter döden, Atlas, 2004.)

2008-06-08

Vänsterpartiet och regeringsfrågan

Vänsterpartiets kongress i Norrköping visade att det inte finns någon majoritet inom partiet för att skapa ett gemensamt valmanifest med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Avsaknaden av ett gemensamt valmanifest är bra - för vänsterpartiet, för socialdemokraterna och för svensk politik överhuvudtaget.

Det är bra för vänsterpartiet, eftersom partiet nu får betydligt större möjligheter att profilera sin politik i valrörelsen. Därigenom kan vänsterpartiet lättare mobilisera stöd från alla de grupper och väljare vars sympatier ligger betydligt till vänster om dagens svenska socialdemokrati.

Det är bra för socialdemokraterna, eftersom partiet nu inte på samma sätt riskerar att länkas samman med Lars Ohly, hans förflutna som kommunist och de inslag i vänsterpartiets politik som många mittenväljare känner främlingskap eller olust inför.

Det är bra för svensk politik, eftersom utvecklingen mot ett tvåpartisystem i praktiken nu bromsas upp. Hela vänster-högerskalan täcks av politiska partier (även om moderaternas vandring mot mitten har skapat visst spelrum på högerflanken). Sammantaget tror jag att flera partier som täcker hela vänster-högerskalan ger bättre möjligheter att bibehålla det höga valdeltagandet samt legitimiteten i det politiska systemet.

Däremot är det inte bra för den borgerliga alliansregeringen. Ett gemensamt rödgrönt valmanifest hade inneburit att en av alliansregeringens bästa grenar - den inbördes enigheten - hade hamnat i fokus. För socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet är det bättre att de åsiktsskillnader som finns öppet synliggörs inför väljarna, än att åsiktsskillnaderna på ett konstlat sätt försöks smygas undan i ett gemensamt valmanifest.

2008-06-03

Jimmie Åkesson och "det specifikt svenska"

Sverigedemokraterna har på senare tid pressats på vad som avses med svenskhet och vad som konstituerar svenskheten. Länge har partiet duckat för frågan, men nu väljer Sverigedemokraterenas ordförande Jimmie Åkesson att på sin blogg definiera vad som egentligen menas med det specifikt svenska.

Åkesson skriver: För att något ska betraktas som specifikt svenskt ska det, enligt min uppfattning, vara något unikt för Sverige eller någon del av Sverige, eller så ska det ha en djup förankring bland nu levande eller tidigare generationers svenskar.

Det är utmärkt att Sverigedemokraterna samlar sig till en definition av svenskhet, för då avslöjas obarmhärtigt hur tomt begreppet blir. Med Jimmie Åkessons definition blir till exempel caffé latte och amerikansk rockmusik (djup förankring bland nu levande svenskar) något specifikt svenskt.

Definitionen är i alla fall användbar i ett avseende. Något som är unikt för Sverige är ju frånvaron av ett främlingsfientligt missnöjesparti i parlamentet, och motståndet mot främlingsfientliga partier har en djup förankring bland nu levande svenskar (hela 97.1 procent av de tillfrågade i den senaste Demoskopundersökningen tänkte inte rösta på Sverigedemokraterna). Så om vi använder Jimmie Åkessons definition av det specifikt svenska på hans eget parti, så framgår med all önskad tydlighet att Sverigedemokraterna är osvenskt.

Jag tänkte väl det.

2008-06-01

USA och det barbariska dödsstraffet

I tisdags i förra veckan avrättades 31-årige Kevin Green genom en giftinjektion i Jarratt, Virgina, USA. Det var den första avrättningen i Virginia på två år, och den första sedan USA:s Högsta domstol i april i år slog fast att giftinjektioner är förenliga med den amerikanska konstitutionen. (De som hävdar att en författningsdomstol är ett bra sätt att värna de mänskliga rättigheterna borde ta sig en funderare över Högsta domstolens utslag.)

Det är ett stort bakslag för dödsstraffsmotståndet i såväl USA som resten av världen att Högsta domstolen gav klartecken till att fortsätta avrätta dödsdömda genom giftinjektioner. Nu kan de enskilda delstaterna gå vidare med att systematiskt ta livet av de 3 263 dödsdömda fångar som väntar på sin avrättning i amerikanska fängelser.

USA:s sällskap i dödsstraffsfrågan förskräcker. Enligt Amnesty Internationals nypublicerade rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i världen framgår att Kina, Iran, Saudiarabien, Pakistan och USA ansvarade för 88 procent av alla kända avrättningar under 2007.

Efter att Högsta domstolen i USA 1976 gav delstaterna rätt att återinföra dödsstraffet har 34 procent av dem som avrättats varit svarta, trots att denna befolkningsgrupp endast utgör 12 procent av befolkningen. Detta och mycket annan skrämmande statistik går det att läsa om på den något makabra hemsidan för Death Penalty Information Center.

Om - eller snarare när (för visst kommer vi dit en dag) - USA avskaffar dödsstraffet är mycket vunnet. Det blir inte längre möjligt för stater som Kina och Iran att legitimera sin användning av detta barbariska straff med att det ju också tillämpas i en demokrati som USA. Historien visar också att det nästan aldrig händer att en demokrati inför eller återinför dödsstraffet. Det enda exempel jag kommer på är det s k befriade Irak för något år sedan...

Någon som tror att Fredrik Reinfeldt tagit upp dödsstraffsfrågan i sina samtal med George W Bush och Condoleezza Rice? Jag har mina tvivel. Men under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 får han en stark plattform att agera ifrån. Låt oss tillsammans hjälpa honom att inte glömma utnyttja den möjligheten.