2017-05-16

"Fallet Kevin" väcker obehag. Men kanske inte bara på det sätt som var tänkt

Uppdaterat onsdag 17 maj kl 22.00. Den tredje delen av "Fallet Kevin" var om möjligt ännu mer omskakande än de två första delarna. Nedan kallade jag pojkarnas behandling under förhören för "otillständig". I kväll skulle jag nog ha valt ett starkare ord. Jag tycker också att kvällens avsnitt bidrog till att räta ut en del av de frågetecken jag angav nedan. Läs gärna också Dan Josefssons svar på min ursprungstext. Josefssons svar finns i kommentarsfältet nedan.
*
Nej, jag har förstås ingen aning om vem som mördade den 4-årige Kevin - eller åtminstone vållade hans död - i Arvika i augusti 1998. Men ja, jag följer noga Dan Josefssons dokumentärfilm "Fallet Kevin" i Sveriges Television.

Dan Josefsson är mycket skicklig i att bygga upp suggestiva stämningar och skapa dramatik (även om en rastlös själ kan tycka att det går lite långsamt ibland...). Han visar i filmen föredömligt hur de misstänkta - och senare utpekade - barnen förhörs på sätt som var otillständiga. För den behandlingen förtjänar pojkarna upprättelse.

Men ändå dröjer sig efter varje avsnitt en känsla av obehag kvar hos mig. Varför det? Jag har funderat en del och kommit fram till att det beror på två saker.

För det första behandlas förre kommissarien Rolf Sandberg, som inledningsvis ledde förundersökningen, på ett ohederligt sätt. Om jag förstått det rätt genomförs intervjuerna med honom under falska förespeglingar. Rolf Sandberg luras att tro att han ska medverka i ett program som handlar om samverkan mellan polis, socialtjänst och psykologer i samband med brottsutredningar där barn är inblandade, och där Kevin-ärendet skulle lyftas fram som ett positivt exempel. Jag har inga problem med att journalister under vissa förutsättningar arbetar med dold kamera och inte är helt öppna med sina avsikter. Men i det här fallet påverkar upplägget programmets trovärdighet i negativ riktning. Rolf Sandberg får inga möjligheter att försvara sig, eftersom han inte känner till vad han anklagas för. I stället pratar han glatt på och gräver oförväget sin egen grop allt djupare. Programmet utvecklar sig till ett karaktärsmord över en person som sannolikt försökt hantera en svår situation efter bästa förmåga.

För det andra väver Dan Josefsson ihop frågan om de utpekade pojkarna utsattes för en oacceptabel behandling med frågan om pojkarna är oskyldiga till det dåd de påstods ha begått. Men dessa frågor behöver ju faktiskt inte hänga ihop alls. När det gäller frågan om de utsattes för en oacceptabel behandling tycker jag Dan Josefssons dramaturgiska grepp fungerar - jag övertygas om att det som skedde var otillständigt och jag reagerar upprört över att ingen ingrep och satte stopp. Men när det gäller frågan om pojkarnas skuld fungerar inte det dramaturgiska greppet. Framställningen blir ensidig och fragmentarisk och det blir omöjligt för tittaren att dra några trovärdiga slutsatser.

Själv stannar jag vid följande fråga. Vilka människor behandlar vi i dag aningslöst på ett sätt som kommer att få våra efterlevande att ta sig för pannan och undra: Hur kunde de göra på det sättet? Våra äldre? Asylsökande flyktingar? De utsatta EU-medborgarna som sitter utanför butikerna och ber om pengar?

Läs gärna Johan Cronemans betraktelse om distinktionen mellan sanning och det dokumentära, i Dagens Nyheter i dag.

7 kommentarer:

Jan Holm sa...

Företeelsen är ju inte ny, att journalister väljer ut ett rättsfall och sedan gör allt för att bevisa de anklagades oskuld.
Om de gör det för de anklagades skull, eller för det stora journalistpris som hägrar låter jag vara osagt.
I detta fallet tycks SVT gjort bedömningen att låta fyra journalister jobba heltid med fallet under ett år, är väl investerade pengar.
Visst är det förfärligt om människor döms oskyldiga, men också de feta skadestånd som utgår till de som faktiskt är de som mördat,men som går fria i brist på bevis.
Tyvärr är det väl så att ofta går det bättre för de journalister, som hyllas för sina bedrifter att få anklagade fria, än för de anklagade själva. Kan inte låta bli att tänka på Jan Guillou och hans engagemang för Keith Cederholm.

Dan Josefsson sa...

Hej Ulf,
Jag och mina medarbetetare började strax efter sommaren 2016 intervjua poliserna som arbetat med Kevinutredningen. Vi sa att vi ville göra en dokumentär om mordutredningen.
Vi hade då ännu inte fått tillgång till förundersökningsprotokollet och att jag pratat med den utpekade familjen var en källskyddad uppgift.
Vi hann göra åtskilliga intervjuer med en rad utredare innan källor gav oss FUP:en, däribland Rolf Sandberg, Ingrid Harrysson, Anders Forsman, Mats Sjöblom, Henry Nilsson, Maria Bodin, Dahn Rööhs och Lennart Rammer.
När dessa första intervjuer gjordes hade vi alltså bara polisens egna uppgifter att gå på. Ingen blev lurad, och ingen har således sagt till Rolf Sandberg att dokumentären skulle handla om något annat än just mordutredningen. Samtliga intervjuer med mordutredare, polisens kriminaltekniker, rättsläkare etc handlar självfallet om själva utredningen.
Frågan är för övrigt varför någon skulle behhöva lura just Rolf Sandberg att ställa upp. Han har så vitt känt aldrig varit sen att prata om det fall som gjorde honom berömd. Se t ex programmet "Ondska" med Hasse Aro från 2006, där han hävdar att mordet "nästan" var "planerat" av 5- och 7-åringen.
Efter att vi fått förundersökningen av källor och börjat läsa den gjorde vi fler intervjuer. I våras hade vi bokat in en sista intervju med Rolf Sandberg där han bl a skulle ge sin syn på det som FUP:en avslöjat för oss om hur han i alla år vilselett sina chefer och allmänheten om vad som hände i de avslutande förhören med barnen. Vi ville även diskutera de 14 förhör som gjordes med familjen som gav bröderna alibi, och fråga varför dessa förhör gömts undan i 18 år. I sista stund avbokade Rolf Sandberg intervjun.
Jag är glad över att du noga följer dokumentären och hoppas att detta även gäller den tredje och avslutande del som ännu inte sänts när du skriver din övergripande analys. Där kommer svar på de frågor du ställer om etik kontra skuld. Kevinfallet löstes enkom genom brödernas erkännande, vilket Rolf Sandberg upprepat i otaliga sammanhang i över 18 års tid.
Men fanns det något erkännande? Den som tittar på del 3 får se.

Anonym sa...

Juridik är nog bland det skummaste man kan ägna sig åt ( om jag får ironisera lite). Leif Silbersky hävdar att " bortom allt rimligt tvivel" inte är samma sak som " bortom allt tvivel". Man kan alltså dömas skyldig även om det finns lite tvivel.

I fallet Thomas Quick hävdas emellanåt att han blev dömd korrekt förstå gången med hänsyn till då kända fakta. Hur kan ett sådant påstående ens vara möjligt...? Den objektiva sanningen borde väl i alla lägen vara det övertrumfar allt annat.

Håller fö med Ulf helt i detta inlägg.

Kjell Eriksson

Birgitta Elfström sa...


Vilka andra behandlar vi aningslöst? Bra fråga. Det är under asylprocessen vad gäller statslösa palestinier. En grupp om 50 statslösa palestinier har fått utvisningsbeslut till Förenade Arabemiraten. Det går inte att verkställa besluten eftersom Emiraten inte accepterar personer som har resedokument och det är just vad dessa palestinier har. De är FN-registrerade flyktingar som bodde i Syrien innan de tog jobb i Emiraten. Men Migrationsverket och domstolen tar inte hänsyn till detta. Migrationsverket har börjat med att dra både dagbidrag och boende för dem. Dessa statslösa palestinier är flyktingar och deras flyktingskap har inte upphört. De skall därför beviljas flyktingstatus och inte utvisas till ett land som inte följer flyktingkonventionen. Skamlig process hittills.

Martin Löfvenholm sa...

Dokumentären känns onekligen väldigt vinklad. Hur många förhör satt Rolf med i? För det som verkar vara den allmänna uppfattningen är att han suttit i samtliga förhör och pressat barnen till osanning? Om fallet avslutades på för lösa grunder så är min nästa fråga VEM tar det beslutet? Känns som det bildas ett mediadrev mot Rolf Sandberg och Sven Christianson som ansvariga för allt som gjordes fel under utredningen.

Anonym sa...

Trots tre program om totalt ca tre timmar hänger fortfarande många frågor i luften. Det är svårt att utifrån programmen få en bild av vad man vill med dem. Många frågor hänger fortfarande i luften. Vad hände med tolvåringen, som sa att han sett mordet? Varför avfördes tioåringen, som sades vara alibi? Om han var tillsagd att se efter de andra två, eftersom han var äldst - var var han om de två bröderna var vid vattnet? Hade pojken först drunknat? Kan någon ha försökt återuppliva honom genom att trycka på halsen, då han inte andades? Rörig dokumentär, tycker jag nog faktiskt, som lämnar fler frågor än svar.

Det hade också varit intressant att få reda på vilka eventuellt ledande frågor som, om de ställts, kan ha lett fram till storebroderns beskrivning av hur de ledde eller släpade pojken som "inte andades" eller var död till den andra platsen, liksom beskrivningen av leken, som polisen bara flyktigt berör i slutet av sista programmet. Vad var det för lek som sades ha spårat ur?

Jan Holm sa...

Visst var förhörsmetoderna förkastliga och kan till intet sätt försvaras, men kan säkert förklaras av ovana hos polisen av liknande situationer. Som det omtalats, så var och är ju mord bland barn ytterst ovanligt tack och lov.
Annars instämmer jag i att programmen gav en mängd fler frågor.
Tycker också det var konstigt att tioåringen som framställdes som alibi, inte också misstänkliggjordes.
Ett frågetecken är ju varför Kevin flyttades från platsen han mördades på. Om någon ville det skulle se ut som en drunkningsolycka, varför var den nya platsen lämpligare?
Journalister har ett stort ansvar, när de ägnar sig åt karaktärsmord. Eftermälet för de inblandade, säkert i andra sammanhang duktiga och skickliga poliser som gjort samhället en stor tjänst, lär inte bli det bästa. Är inte säker på att eftermälet för Dan Josefsson och hans kolleger heller säkert blir vad de hoppats på.